Fingalprojektet drar snart igång och det är hög tid att börja undersöka vad som ska göras med båten. Miljöaspekten är viktig och ska självklart genomsyra materialval och metoder. Men framförallt ska slutresultatet bli så vacker så möjligt – därför är projektets namn ”Från Odjur till Skönhet”.
Jag har renoverat ett par båtar tidigare och det har gått bra trots att jag vid båda tillfällena fastnat i ”ska bara-fällan” (som innebär att när man monterat ner en sak ska man bara ”passa på att göra det och det” och projekten tornar lätt upp sig). Men ett av de områden där jag nästan helt saknar erfarenhet är att bygga och uppdatera riggar och då särskilt gaffelriggar – en rigg som för övrigt uppfyller alla möjliga krav som jag har på försköningen av Fingal. Gaffelriggen är, enligt min mening, framförallt vacker att se på och dessutom kul att segla och definitivt lite av en utmaning när man är själv ombord med fyra segel som ska skotas och backstag som ska skiftas vid slag och gippar.
Jag har i och för sig seglat med gaffelrigg på olika skolskepp sedan jag var 16 år. På skolfartyget Shamrock 1983 var sista nattens examensprov att styrmännen hade stökat till riggen så mycket de bara kunde, och sedan gällde det för oss elever att hissa segel, efter att med händerna i mörkret känna sig fram till vad som var fel. På skolfartygen är det andra dimensioner på rundhult, fall och så vidare än vad det är på en fritidsbåt och mina erfarenheter av att segla lite gaffelriggade skepp spelar nog ingen roll alls när det väl kommer till att vara med och utforma Fingals nya rigg …
Fördelarna med en gaffelrigg är att tryckcentrum ofta ligger lågt och att segelytan är uppdelad på flera mindre segel, vilket kan göra det enklare i hårt väder att få en lämplig segelsättning. Nackdelarna är att en gaffelrigg inte kryssar lika bra som en bermudariggad båt, men är å andra sidan bättre på undanvindar.
Jag har köpt, men inte ännu fått, boken ”Gaff Rig Handbook” av John Leather som skrev den redan 1970, men som fortfarande finns att köpa i lätt reviderade versioner och ska gälla som bibeln bland rigghandböcker. Men även om jag tillhör den grupp som gärna vill läsa mig till hur saker och ting ska genomföras innan jag påbörjar dem så tror jag inte att läsa boken hjälper mig mycket längre än att möjligen bli en klokare beställare när jag ska diskutera hur jag vill ha riggen med den som ska tillverka den (och jag är gärna med och jobbar på den).
Materialet i mast och bom/gaffel blir med all sannolikhet norrländsk gran. Faktum är svensk gran är ett av de allra bästa materialen för trämaster. Den ursprungliga tanken att återanvända en gammal trämast har jag fått rekommendationer från Per Wermelin att undvika eftersom de är torra och spricker lätt. En ny mast tillverkar man ihålig och limmar av långa stavar till en stark cylinder. Ett tag funderade jag på om bom eller åtminstone gaffel borde vara i kolfiber för att få ner vikten högt upp i riggen, men även om kolfiber går att måla så det ser ut som trä tror jag att det ligger utanför budgeten för denna renovering.
Det finns de som använder aluminium som material till gaffelriggar, men trä är bättre för miljön och är dessutom vackrare.
Min uppgift nu är att jag måste snarast hitta en konstruktör till riggen – att räkna på detta ligger långt över min förmåga. Jag tar gärna rekommendationer om du som läser det här känner till någon. Jag har talat lite med båtkonstruktören Lasse Norlin, varit studerat Paul Gartsides båtar (som ritar mycket trevliga små gaffelriggade båtar) och dessutom kontaktat ett par av de trämastbyggare som finns i Sverige; Michael Dittmar på Getteröns Riggarverkstad och Mats Båtbyggeri i Hudiksvall är de som jag hittat.
Budgeten är begränsad och jag vill gärna ha en vacker, överriggad och lättseglad rigg slutändan trots de begränsningar som finns …
Mer om gaffelrigg kommer.
