Fråga: Jag heter Kristoffer. Jag och ett gäng kompisar är intresserade av att ge oss ut och segla. Planen är att göra en jordenruntsegling av det hela. Eran hemsida har än så länge varit till stor hjälp men vi har några frågor som vi hoppas att ni skulle kunna besvara.
För det första så kommer vi att bli 6-8 pers som ska bo på samma båt, så vi har letat efter ganska stora båtar, och så vitt vi har förstått så behöver man kustskepparintyg för att framföra en båt som är längre än 12 m och bredare än 4 m. Stämmer det? Finns det andra bestämmelser for båtar och storlek? Vi är alla oerfarna seglare och undrar hur mycket segelvana man behöver? Skulle kunskaper som räcker till Förarintyg vara nog?
Har ni några rekommendationer angående båt och storleken på en båt för åtta pers?
Självklart skulle vi vilja åka redan nu i sommar, men våra bristande seglingskunskaper och vissa ekonomiska problem sätter stopp för det, så vi har satt upp målet att komma iväg våren 2004
Svar: Mycket trevlig idé och jag önskar er all lycka! Med viss psykologisk framförhållning kan det lyckas än bättre. Statistiskt sett lär det vara äkta par som lyckas bäst med genomförandet av sådana långseglingar. De som lyckas sämst är en grupp av två eller flera kompisar, så statistiken är tyvärr lite mörk. Vänd om möjligt insikten till en styrka.
Men, det behöver inte vara ett misslyckande för den enskilde individen att inte lyckas vara med hela varvet så att säga.
Jag har själv sett flera fall där kompisgäng splittrats p g a olika meningar om hur färden skall gå och tillgå. Ofta bestämmer sig ett gäng killkompisar innan resan, under planerandet, att de skall hålla sig undan tjejer, dvs djupare relationer med dem. Så vitt jag sett brukar 3 av 4 ha svårt att hålla det “löftet”. I Karibien, till exempel, frodar lätt kärleken (och det kan ju egentligen aldrig vara fel), dels gentemot individer i andra båtar och dels gentemot lokalbefolkningen och andra man träffar på land. Alkohol och värme underlättar sådant. Man inser lätt att med nya preferenser hos individen kan det vara svårt att samsas om de ursprungliga målen.
Detta vill jag inte berätta för att skrämmas, måla fan på väggen, lägga lök på laxen, eller vad det nu kan kallas. Däremot, om man som sagt har insikten om denna naturliga utveckling, så kan man kanske bättre möta den. T ex kan man ha diskuterat sig fram till någon sorts handlingsplan vad gäller den fortsatta resan, ekonomiska insatser, ägande o s v ifall någon av er plötsligt vill ändra sina planer.
Själv skulle jag inte direkt vara rädd för att segla i en kompiskonstellation, men jag kanske skulle undvika att ta med den som är känd som hingst och häradsbetäckare. Å andra sidan kan kärleken och nya livsmål drabba vem som helst av oss, även mig.
Under mina långseglingar har jag inte haft dessa problem att behöva ta itu med, men det beror nog på att jag seglat med betalande gäster och för att vi redan tidigt haft tydliga mål, mål som inte en enskild kunnat rucka på, utan i stället har underordnat sig. Däremot har vi haft god demokrati ombord och har regelbundet (typ varje dag) haft någon form av skeppsråd, för vi har inte varit rigida på något sätt, utan snarare öppna och flexibla. Vi har kunnat justera många delmål, vi har “briefat” och “debriefat”, vilket är viktigt inom många sporter med mera. Dessutom har vi varit blandade besättningar: både kvinnor och män, både yngre och äldre, både fattiga och rikare och kanske har denna blandning skapat en ökad respekt. Vi har inte behövt konkurrera, utan har snarare kompletterat varandra. Känner man varandra för mycket innan seglingen, så tror man att det borde vara gynnsamt för seglatsen, men det är inte alls säkert att det är så, det kan till och med gälla motsatsen, har jag märkt.
En konflikt mellan vänner kan bli hur man löser kaptensproblemet. Skall man ha kapten (det måste finnas en ansvarig på papperena i alla fall), eller inte? Skall man alternera? Är den navigatoriskt duktigaste också den lämpligaste ledaren?
Man lär sig mycket navigation, teoretisk sådan, på kurser, men ännu finns knappt några kurser i att vara kapten (då får man annars åka till England eller kanske Norge). Det är något som för de flesta av oss växer fram under lång tid och många sjömil, vilket ger erfarenheter, vilka ger respekt och naturlig auktoritet. Detta kan vara en svår bit i en kompisgrupp, där alla kan lika mycket (eller lite).
En idé jag tror på är att ni lånar med er en erfaren “kapten” ni alla litar på för en del av sträckan, t ex över Nordsjön till Sydengland och kanske över Biscaya. Det kan finnas många goda erfarenheter att mjölka ur en sådan lösning. Tillsammans med denna inlånade kapten kan ni sedan bestämma vem som bäst lämpar sig som kapten för den närmast fortsatta färden.
“Så vitt vi har förstått så behöver man kustskepparintyg för att framföra en båt som är längre än 12 m och bredare än 4 m. Stämmer det? Finns det andra bestämmelser for båtar och storlek? Vi är alla oerfarna seglare och undrar hur mycket segelvana man behöver? Skulle kunskaper som räcker till Förarintyg vara nog?”
Det stämmer; den ansvarige skepparen måste ha minst kustskepparintyg, om fartyget är BÅDE längre än 12m OCH bredare än 4m (fartyget kallas då “skepp”). Om du hittar en båt som är 16 m lång, men bara 3,99 m bred, så “klarar” du dig – men, tro mig, det är inget att stå efter. Att inte skaffa minst kustskeppar’n är faktiskt dumdristigt, tycker jag, det handlar ju om att ni skall klara era liv med era kunskaper där ute. Nära och köra önskar er tillbaks välbehållna!
Jag tycker att MINST två av er SKALL ha även utsjöskepparbevis och en oceanseglarkurs, som inbegriper bl.a. astronavigering (med sextant). Det är en bra back-up till GPS, som de flesta använder i dag.
Ni skall också ha VHF-certifikat och om ni har kortvågsradio, så skall ni ha SSB- eller amatörradio-certifikat också.
De två första certifikaten kallades för “Begränsat radiotelefonicertifikat typ D” respektive “Allmänt radiotelefonicertifikat typ C” förr; om de har nya namn i dag vet jag inte, men jag vet att NFB och SXK m.fl. har definierat en sorts kurs, som examinerar er på både VHF (very high frequency) och HF (high frequency, dvs kortvåg) på samma gång.
Har ni radar ombord skall ni givetvis ha en radarkurs i bältet. Mycket lärorik.En särskild kurs i meteorologi och sätt att få tag i väderinformation under väg är också något att gå på.
Som ni inser bör man inte ta sig ut på öppet hav utan ordentliga förberedelser, både på båten och i hjärnan.
Jag förmodar att de andra som eventuellt svarat på ditt e-brev också har hävdat ungefär detsamma. Dock måste jag erkänna att det finns seglare som tagit sig över haven nästan utan kunskap alls – och kommit fram (men inte alla), men för den skull är det inte en rekommenderad metod, för oddsen blir givetvis så mycket sämre.
Att resonera “det lär vi oss längs vägen” är kanske att överskatta sin förmåga. Ute på t ex Atlanten finns knappt någon hjälp alls att uppbringa, för där syns knappt något fartyg eller flygplan över huvud taget. Tänk på det; att man är långt borta från all “redlighet” och därmed måste lita på sin egen förmåga. Detta måste alla inse tidigt. Viss fatalistisk karaktär kanske hjälper dig.
Man kan kanske säga att jag är “jävig”, eftersom jag då och då håller någon kurs i ämnen enligt ovan, antingen i en skolsal för något studieförbund, eller ombord under de seglatser jag gjort. Vi hade, medan vi seglade, kurser ombord kombinerade med självstudier och ibland även examination (jag var någon sorts adjungerad examinator, men själva den formella stämpeln fick seglarna i land hos den ordinarie examinatorn efter extra kontroll). En av medselgarna tog på en långsegling både förar’n, skeppar’n och utsjöskeppar’n – efter varandra. Vi kunde låta eleverna ta Seglarintyg 1, 2 och 3 också, för den som önskade.
Jag tror ärligt att detta att följa med andra på en båt är en mycket lärorik metod. Även om det kostar en liten slant gör erfarenheterna du får att det blir väl spenderade pengar. Dessutom får du ju en trevlig semester och ett härligt “äventyr”. Det seglatsen kostat är jag övertygad om att du sedan sparar genom att undvika felaktiga, eller mindre smarta, investeringar i er egen båt. Ni vet nu bättre vad som verkligen behövs och vad som inte gör det.
Tyvärr är det inte så många i Sverige som håller sådana här seglatser regelbundet. Det finns operatörer som vill ha medseglare till sina båtar som ändå skall över pölen och man låter dem då bli “paying crew”, men någon utbildning hålles endast i undantagsfall, kanske bara om medseglaren lyckas övertyga kaptenen om att ge tid för sådan.
Mig veterligen är det bara Sjösportskolan i Göteborg som regelmässigt haft seglatser likt dem jag pratar om och har haft dem i mer än tio år. Den senaste säsongen har det dock inte funnits möjlighet att mönstra på från Sverige sträckvis till Västindien, eller tillbaks, eftersom man använt sig av en båt som redan funnits i Västindien och som inte skall seglas tillbaks. Däremot finns seglingar som går längs svenska västkusten, till Danmark och till Norge i båtar 42-50 fot. dessutom finns två seglatser till Shetland och Orkney, vilka brukar vara populära.
Ellen Yachting har också i ett par år ordnat seglatser från Sverige eller Grekland till Västindien, eller tillbaka. Deras 64-fotare skall i år från Västindien till Sverige, så kolla med dem, om du är intresserad. Hur mycket kurs de håller vet jag inte säkert, du får i så fall fråga, önska och kanske kräva.
En norsk seglarskola, tror den heter Skandinavisk Seilerskole, hade ett gäng Najad 360:or, i vilka de körde kurser med ganska ambitiös kursplan, där de bl a utsåg ny skeppare varje dag, just för träningens skull. Man lär sig väldigt mycket på att vara skeppare och här får man då vara det under säker ledning, eller “supervising”, som engelsmänne säger.
I England finns flera långfärdsseglingsskolor, t ex UKSA, the UK Sailing Academy, vilka har bl a RYA-kurser med praktik ända till Azorerna, om ni vill. Se annonser i Yachting World eller andra engelska båttidningar.
Vi är alla oerfarna seglare och undrar hur mycket segelvana man behöver? Skulle kunskaper som räcker till Förarintyg vara nog?
En hel del seglingsvana hjälper bra. Har man bara seglat i hemmaviken bör man addera mer kunskap. På en längre seglats lär ni er förhoppningsvis att ständigt titta på slitage av segel och tampar, att använda preventergajar, att saxa segel effektivt, med mera. Hårdvindsträning är bra att skaffa. Hur gör ni i storm och brytande, enorma vågor som kommer från flera olika håll samtidigt? Seglar på, ändrar kurs, drejar bi, skalkar luckor, förbereder flotte, hissar trysail – ja, vad? Och om (när) ni samtidigt är sjösjuka, våta, kalla och kanske rädda? En hel del tips och förslag kan man få från de böcker som finns av långseglare. Att läsa “Hårt väder till havs” av Peter Bruce/Adlard Coles, “Fastnetstormen”/”Fastnet force 10” av John Rousmaniere eller “Totalhaveri”/”Total loss” av Jack H. Coote kan verka för somliga att utmana ödet, men jag lovar, det är väl spenderad tid. Att även läsa böcker om vad man kan göra i flotten, om det skulle bli så, är nyttigt. Läs “Överleva” av Steven Callahan eller paret Baileys “Staying alive. 117 days adrift” eller familjen Dougal Robertsons liknande bok, “Survive the savage sea”. “Survivor” av Michael Greenwald/Callahan/Robertson är en bra sammanställning.
Men, det är förstås egna erfarenheter som är bäst och som ger dig auktoritet. Bara förarintygskunskaper räcker INTE! På den teorikursen ingår inte ens fyrar och deras karaktärer. Den kursen har medvetet hållits “tunn”, bl.a. för att motivera eleverna att gå vidare med kustkepparintyget efteråt. Först då täcker det vad du behöver för att någorlunda tryggt skall hitta över till Danmark eller Finland.
Har ni några rekommendationer angående båt och storleken på en båt för åtta pers?
Det finns så oändligt många olika båttyper, men välj gärna en känd båttyp, som också kan vara känd utomlands. En sådan är lättare att sälja, om ni skulle komma i det läget. En engelsk, fransk, eller amerikansk båt kan vara en billig uddabåt här, men jättevanlig utomlands. Får ni nys om en typ, så kolla på Internet hur vanlig den är.
Sex personer kräver nästan mer är 35 fot. Med åtta personer så gissar jag att den bör vara minst 40 fot (12,2 m) lång. Jag tror ändå att en sådan kan bli väl trång och jobbig att leva i, särskilt som de oftast måste ha två personer sovande i salongen. Det är inte bra att behöva klättra på varandra och det är skönt att ha plats för att kunna gå undan ett slag. Har ni råd, så gå då till 50 fot eller kanske lite mer, men då börjar det också bli dyrt. Att få åtta kojplatser utan att bädda i salongen kan gå om ni väljer en fransk eller tysk “husvagnsbåt”, dvs en som är avsedd för charter, typ Bénéteau, Jeanneau eller Bavaria. Dessa finns i storlek från 43 fot (drygt 13 m). Det är ganska breda och inte alltid så välseglande båtar, men funktionella. Eftersom de oftast seglar på värmen och huvudsakligen vill ha många kojplatser kan stuvutrymmena vara lite små. Men det finns många på marknaden att välja mellan. En stor sittbrunn är kanske inte det säkraste, men härlig i hamnar och på värmen. En badbrygga/urholkad akterspegel är praktisk. Mastheadrigg är säkrare än en fraktionsrigg (om detta är konstiga termer, så måste ni skaffa mer kunskap).
Självklart skulle vi vilja åka redan nu i sommar, men våra bristande seglingskunskaper och vissa ekonomiska problem sätter stopp för det, så vi har satt upp målet att komma iväg våren 2004
Ett rimligt tidsschema är bra. Man skall inte stressa för mycket, men många har också sagt att det är viktigt att spika ett datum, så att man överhuvudtaget kan komma iväg. Det sista “fixet” kan kanske göras i nästa hamn. Det kan vara viktigt för moralen att känna att man är på väg. Jag har aldrig känt mig helt klar med båten när vi kastat förtöjningarna och stuckit iväg, för man har alltid en diger att-öra-lista, hur fin båten än är.
Ja, som sagt, lycka till! Det är ett stort projekt, men inte omöjligt. Det har gjorts förr.
…och världen är underbar där ute!
Lasse Fjelddahl
Svar 2: Det är korrekt att vid 12x4m behövs skepparexamen/kustskeppare. I övrigt finns inga bestämmelser såvida man inte bedriver yrkestrafik. Skepp, dvs 12x4m, skall vara registrerade i fartygsregistret.
Dom teoretiska kunskaperna som behövs motsvarar förutom förarintyg och kustskeppare också gärna utsjöskeppare och vhf-cert. Dom praktiska kunskaperna är inte oväsentliga och för att inte få en obehaglig överaskning är det bra om man gjort några dygnsseglatser som SXKs 24- och 48-timmarseglingar
Båtstorlek
12m är nog minimum och det lär bli trångt både fysiskt och mentalt. Båten får gärna vara runt 15m. Vad man skall välja för båt är mycket avhängigt ekonomin, om den inte är nåt hinder är Orustbåtarna ett bra val, men det finns många bra alternativ som är betydligt billigare t ex båtar från Taiwan men också många bra europeiska, kanske f d charterbåtar.
Lycka till!!!
Lennart
