Det har aldrig varit bestämt att vi skulle över Atlanten, utan vi skulle ta oss söderöver och se hur det kändes. Nu är vi i Las Palmas och allt här går ut på att göra klart för haven.
Nja, nästan allt. Jag träffade svenskgänget här nere i fredags på Sailor’s Bay och de flesta av dem tycks inte göra så mycket för att komma vidare utan trivs bra på Kanarieöarna och planerar inte att gå vidare.
Seglingen från Portugal och en annan längeliggarhamn, Lagos, tog 4,5 dygn för de 555 nautiska milen. Vi hamnade på södra Lanzarote och Marina Rubicon där det var skönt att ta det lugnt i några dagar.
Eftersom vi hade ett flyg att passa gav vi oss iväg i onsdags mot Las Palmas som bara är 95 M bort. På en sådan kort segling hinner man inte alls komma in i någon rytm eller vaktsystem utan vi var vakna hela tiden (utom gasten Hubbe som verkligen kan sova).
Och när vi landade på receptionsbryggan i Muelle Deportivo (marinan i LP) så stod skånske Magnus Reslow (som varit ”borta” i 85 dygn, läs mer här) på kajen och vi fick sällskap i fyra timmar innan receptionen öppnade och vi kunde checka in och få en bryggplats (brygga Z precis vid receptionen på yttre vågbrytaren).
Vi tog en kort tur på stan för att få lite lunch, medan Hubbe knackade båt för att se om någon behövde en extra besättningsman över Atlanten.
Tidigt morgonen efter stack både Hubbe och Lotta till flygplatsen för att åka till regn och rusk – Lotta för att hämta reservdelar och hälsa på familjen där hennes syster precis fått tvillingar.
En av de första sakerna att ordna var att ta reda på bästa sättet att koppla upp sig mot internet (jag jobbar litet fortfarande på distans och har en artikel om självstyrningar som ska vara klar om en dryg vecka) men också var man kan tvätta, köpa båttillbehör (och jämföra priserna mot Sverige) och andra resurser som en långseglare kan önska när man ska vara på samma plats en månad …
Så nu är jag själv ett tag – listan över saker att fixa ombord på Svea av Valleviken är lång men överkomlig. Just nu känns det som om jag har oceaner av tid, men eftersom jag är tidsoptimist så räknar jag med att det inte alls egentligen är så mycket tid jag har till mitt förfogande, speciellt som vissa jobb kräver reservdelar som kan vara svåra att finna här i manana-land.
Det är första advent och det är ingen som helst julkänsla här. Perfekt tycker jag! 😉