Båttidningar runt hela världen har det svårt just nu och i januari lade danskaägda Egmont ner Båtnytt och sedan tidigare Segling och Vi Båtägare lagts ner av förlaget.
Det är en tuff marknad och fler stora förändringar kommer säkert i en snar framtid. Det har blivit allt lättare att hitta info på internet, vilket ställer andra krav på vad en papperstidning ska innehålla.
Praktiskt Båtägande startades 2003 av På Kryss förre redaktör Micke Westin. Det var i en period när de existerande båttidningarna hade hittat sin nisch och inte gjorde särskilt mycket för att förnya sig. De hade lätt kunnat slå ut uppkomlingen men redaktörerns och förlagen orkade inte bry sig och trodde förmodligen att uppstickaren bara skulle leva ett kort tag och agerade inte alls. Men läsarna hade till stor del tröttnat på halvhjärtade produktioner och tecknade sig i stora skaror för en provprenumeration på nya båttidningen. Bara på några veckor över de två båtmässorna i Göteborg och Stockholm lad flera tusen en beställning. När tidningen sedan kom ut på riktigt i början av april så blev den mycket snabbt den bäst säljande svenska båttidningen (organisationstidningarna Båtliv och På Kryss var, och är, fortfarande större).
När jag startade Praktiskt Båtägande fick jag fria händer att utforma innehållet (förutom namnet som redan var registrerat) ser jag med lite glädje att tidningen nästan är densamma till innehåll som den jag då skissade på. Men för varje gör-det-självämne vi tog upp då, finns det numera lättåtkomliga Youtube-videor.
Finns det då något behov av båttidningar i pappersform?
Den genomsnittlige båtägaren närmar sig pensionsåldern och har alltid läst papperstidningar och kommer att göra det ett tag till. För nya generationer är det inte lika självklart, utan internet över telefon och surfplattor det vanligaste sättet att hitta information på.
Kan då gammel-media (= papperstidningar) ställa om innan de blir obsoleta? Att ha en genuint aktiv webb är viktigt, men fortfarande behandlas de delarna med vänster hand av redaktionerna och mycket finns att göra. Search Magazine är den som kommit längst och jag räknar dem inte som främst en papperstidning, utan som ett webbmedium där annonsörerna presenteras i pappersform på ett mer traditionellt sätt för att ge mervärde. Fortfarande är papper enklare att få betalt för, medan de flesta ser material på nätet som gratis. De försök som görs med betalväggar på webbsidor brukar fungera dåligt.
I förlängningen betyder det att journalister kommer att ersättas av okända webbskribenter — som nödvändigtvis inte behöver göra ett sämre jobb, men där man inte kan veta kvalitén på materialet. Det kan vara jättebra eller i värsta fall helt felaktigt, eftersom ingen kontroll görs av det som publiceras …
Jag brukar själv göra väldigt mycket research och ibland toppas Googlesökningarna av något jag själv skrivit tidigare och kommer då tyvärr inte mycket längre den vägen. Jag läser fortfarande väldigt mycket tidningar, men nästan bara på surfplattan numera. Det kommer fortfarande tidningar i min brevlåda, men eftersom jag seglar utomlands halvårsvis vill jag egentligen inte ha dem!
Hur kan framtiden se ut?
I många år har jag haft en idé om en crowdfundad (ung. räsrotsfinansierad) tidning, där alla skribenter är delägare och blir aktivt delaktiga i hur bra det går för tidningen, snarare än att ha fulavtal* med något danskt bolag där pengarna läggs på hög eller blir chefbonusar.
Distributionen skulle huvudsakligen vara till mobiltelefoner, men med ett pappersnummer till båtmässorna varje år för att ge ytterligare marknadsföring till projektet. Momsen för digitala tidningar är föreslagen att snart gå ner till samma 6% som för papperstidningar.
Alla tidigare båtjournalister kan bidra med material – det bästa med båtar är att även 5-10 år gamla artiklar kan vara mycket aktuella och hitta en köpare som betalar några tior för varje artikel – och den kan generera inkomster under många år om det är ett intressant ämne.
En idé om en kooperativ tidning är kanske en tillbakagång till idelaen på 60-70-talen, men att försöka livnära sig som frilans med vanliga båttidningar funkar bara en tag innan man utarmad och kanske utmattad (i bästa fall) går över till PR-sidan eller börjar torkar bord på McDonalds …
*Fulavtal. De stora förlagen tvingar sina medarbetare men även alla frilansar att skriva på ett avtal där användningsrätten sträcker sig bortom en (1) publicering i den tidning som betlat för det – det ingår webb, andra tidningar i koncernen och vidareförsäljning till tredje part vilket som helst, utan att behöva betala extra för det. Därför ser man numera ganska ofta ”specialtidningar” med alla tester eller seglatsområden samlade i ett nummer. Med största sannolikhet utan att ursprungsskribenten/fotografen får betalt.
Frilansskribenten har upphovsrätten och den ideella rätten, utan det är användningsrätten man förhandlar bort i en korsväg ute på stäppen …
