Sedan några dagar ligger Svea i Las Palmas och delar av besättningen har åkt hem för att ta med reservdelar och hälsa på familjen. Här är en kort sammanfattning av seglingen så långt, som aktivt har pågått i tre månader.
Vi lämnade Stockholm och Malma Kvarn i mitten av juli med Vancouver 27:an Roobarb, en båt som vi tidigare långseglat med. Insikten om att vi skulle vara borta minst 8 månader och kanske i flera år slog oss och vi valde att låt trefotssjukan ta över och vi köpte en tappad sug på Gotland ganska så spontant – Overseas 35 har varit en drömbåt sedan många år och nu var det möjligt utan att spränga banken. Roobarb kommer förresten nog att säljas i vår, vi har ju Fingal också (och projektmotorbåten X3)
Utan snus i sju veckor försmäktar vi på denna ö
Vi blev därför kvar på Gotland i hela sju veckor medan vi försökte fixa det mest akuta. Båten var klar till 80 procent när vi köpte den, men hon saknade styrning, segel och elsystem bland mycket annat.
Vi började med att lägga på fem lager epoxi (hela sju lager runt vattenlinjen och framkant roder/köl) och sedan insåg vi att tre lager giftfärg behövdes för de tropiska vatten där vi planerade att segla (medan tex. Fingal, som vi har kvar hemma i Östersjön, inte har någon bottenfärg alls). Jag hade gärna testat Coppercoat (eller liknande system) men kunde inte hitta någon leverantör på den korta tid vi hade till förfogande.
Efter att ha ordnat det viktigaste gick vi vidare till Fjaugen utanför Valleviken (den enda hemmahamn denna båt kommer att ha) och startade mer officiellt vår långsegling. Det var 30 augusti och det började bli glest mellan båtarna.
Vi tog oss genom Kalmarsund för att undvika en utlovad vindökning söder om Öland, och gick sedan genom hela Blekinge på en dag för att mäta in nya försegel hos Hans Hamel i Karlshamn.
Vi hade en båt kvar i vattnet hemma i Stockholm och en nattvakt att göra, så medan killarna på Skillinge varv gjorde svetsarbeten åkte vi hem några dagar och passade också på att handla sådant som vi inte hittat på Gotland.
Bränsleproblem
En stor mängd borrflagor från bränsletankens tillverkning fick motorn att börja hacka när vi mötte lite större vågor när vi rundade sydöstra hörnet på Skåne. I Gislövsläge utanför Trelleborg tömde vi dieseltanken och skurade ur efter att ha bytt tre filter under gång.
Så började vi känna att hösten började flåsa oss i nacken eftersom vi nu var inne i senare delen av september. Vi tog ett långt ben ner till Kiel och tog oss genom Kielkanalen, men mötte där kraftig dimma och till slut hade vi ägnat nästan två hela dagar till kanalen – och inte tyckte vi att vi hade tid för omvägen genom Eider så det får bli nästa gång.
Flera långa seglingar tog oss ner till Brest på ett par veckor. Vi hade i princip ostlig vind hela vägen och bara någon liten regnskur, inte ens nog för att plocka fram regnkläderna. Men fleecetröjor och yllemössor behövdes för det var kallt framförallt på nätterna. Svea har ett doghouse så där kunde vi hålla utkik i skydd från vind medan autopiloten styrde. Vi antog hela tiden att den ostliga vinden bara var tillfällig och vi försökte pressa på medan vi hade den kvar – i själva verket rådde den i nästan två månader och vi hade nog väldig tur. Båtar som startat redan tidigt på sommaren och som vi kom ikapp hade inte på långa vägar haft lika tur med vädret!
Vi kom i Brest i fatt några andra svenska båtar och vi kände oss inte längre så ensamma längst bak i kön.
Över Biscaya
Från Brest i Bretagne till A Coruña i Galicien är det bara drygt 60 timmars segling för vi hade bra vind. Delfiner, pilotvalar lekte bitvis i bogvattnet och vi såg några större valar en bit bort när de kom upp för luft. Tre dagar är precis så långt att man har kommit in i vakter och lunket på havet när det så är dags att gå iland. Vi kom till A Coruña mitt i natten och det var mörkt och en massa stora oupplysta stolpar överallt, medan det på bryggorna var uppspänt linor i ankelhöjd. Skumt värre, men dagen efter insåg vi att vi hamnade i en avstängd del av marinan och linorna skulle hindra måsarna från att slå sig ner. Vilket ju inte funkade alls.
Vi gick efter några dagar, för nu var det fina vädret slut, runt Spaniens nordvästra hörn, till Camariñas och Muxia, där den senare nya marinan var trevligare och bättre skyddad från kastvindarna som kom från bergen. Och så kunde vi också testa en liten bit av vandringslederna för Camino, pilgrimslederna till Santiago de Compostela. Ett projekt att ta tag i någon gång, det är vackert i norra Galicien och Costa Muerte (”Dödens kust”).
I Ría Camariñas blev vi alltså fast i några dagar i mindre gynnsamma vindar, men insåg till slut att den portugisiska nordan blåser på sommaren. Nu var det, typ, vinter. Fast bra mycket varmare än i Bretagne. Vi gick sedan nästan hela Spanska och Portugisiska kusten för motor när det var lugnt väder.
Portugal passerades i några större etapper och vi angjorde Viana do Castelo, Lexioes, Lissabon (Parque das Nações och Cascais) och slutligen Lagos innan vi tog ett stort kliv på 4,5 dagar över till Kanarieholmarna. Först Lanzarote och nu när detta skrivs, för några veckor i Las Palmas.
Utförsbacke
Så långt har vi seglat runt 3000 nautiska mil. Det värsta ska vara över och från nu är det utförsbacke till Västindien. Vi tänkte försöka hinna med några fler Kanarieöar men också Cap Verde på vägen över. Det skulle vara kul att prova någon hamn i västafrika också, men den omvägen är tveksam om vi kommer att ta oss tid till.
Vi hoppade alltså över Danmark och de brittiska öarna, förutom Guernsey, på vägen. Vi har seglat där en hel del tidigare och ville hinna undan hösten. Trevligaste hamnar var Guernsey (som också var dyrast). Men vi gillade också Marina Rubicon trots att byn runt hamnen är lika genuin och äkta som Disneyland. Kanske var det mest för att det var här vi kunde pusta ut lite grand när vi hunnit ikapp sommaren på riktigt …
Dagens långseglartips: Det är när man har tider att passa, som besökande besättning eller något flyg till någon i besättningen, som man måste ge sig iväg trots att väderprognoserna säger annorlunda.
Även med mycket stora marginaler fick vi lite bråttom mot slutet. Nu hade vi tur hela vägen med vädret, men ändå så missade vi några hamnar vi gärna skulle ha besökt eftersom vi hade en tid att passa.
Låt dina besökare beställa biljetter i sista stund eller vara beredd att resa till en annan hamn eller annan ö på egen hand för att ansluta till seglingen …
4 Responses to Svea av Valleviken – seglingen så långt